fredag 13 april 2018

Backa Sara Danius

I min garderob råder total brist på knytblusar. Så idag blir det hög krage på blusen och knyten näve i fickan. För mer än så verkar inte en stackars kvinna kunna göra eller säga i de finare kretsarna.
Tyvärr.

#Knytblusförsara #backasaradanius

tisdag 20 mars 2018

Alkoholiserade poliser

I ärlighetens namn, hur många fler missbrukande poliser klarar litteraturen egentligen av? Kurt Wallander, Harry Hole, Malin Fors, Zack...

Själv känner jag att jag helt klart har fått nog. Okej, jag är ingen större deckarälskare, men visst, då och då är det ganska skönt att slappna av med en sådan genre, även om det händer alltmer sällan. En av de största orsakerna till mitt bristande intresse för denna genre är att jag tycker variationen är alldeles för dålig. Det är samma spår om och om och om igen. Jo, jag vet, Camilla Läckberg har tjänat miljoner på sina böcker, så visst finns intresse runtom att läsa dessa böcker. och jo, jag har också läst hennes. Men nej, jag tycker inte de är bra. Så fråga mig bara inte varför jag inte kan låta bli att läsa dem.

Det känns som om framför allt nordisk kriminallitteratur har en viss förmåga att hamna i samma fälla. Numera måste minst en av böckerna i någon bokserie handla om human trafficing. Barn måste lida, må dåligt och helst mördas. Det är samma spår om och om igen.

Och framför allt så verkar det som att de bästa kriminalpoliserna också måste vara missbrukare av något slag.

Är det verkligen så illa ställt i Norden, att poliserna måste ta till droger? Då kan man verkligen fråga sig hur poliser i exempelvis USA står ut...

Och visst, självklart finns det missbrukande poliser. Men det blir för mycket. Deckarna tas över av kriminalare som gör allt för att antingen ge efter för frestelsen eller motstå den. Den kampen blir större än kampen mot det onda. Som om deckardelen i romanen endast är en bifigur, ett alibi för att skriva "deckare" på omslaget, och därmed sälja några extra tusen ex.

Jag vet inte om jag orkar mer. Nu har Malin Fors lagt ner sin verksamhet, och jag hoppas innerligt att hon inte tar upp dem mer. en missbrukare av alla de slag, som på något ofattbart sätt fortfarande har kvar jobbet, har kvar sin lägenhet, har kvar sin dotter... Kan tänka, kan fungera, är fortfarande den bästa polisen Linköping lyckats uppbåda.

Trovärdigheten är som bortblåst sen någonstans i mitten av den serien. Det går inte, det finns inget medlidande, bara irritation över brist på trovärdighet. Och värdighet.

söndag 28 januari 2018

Blodlokan

Blodlokan av Louise Boije af Gennäs är första delen i den nya romansviten Motståndsrörelsen. 
Den handlar om Sara, som i romanens början flyttar upp till Stockholm. Hon lämnar ett Örebro bakom sig som i stort sett enbart har dåliga minnen; mobbing, våldtäkt och framför allt: hennes far som nyligen brunnit inne i deras sommarstuga.
I Stockholm väntar ett nytt liv, fyllt med nya och många utmaningar och möjligheter. Hon startar, precis som så många andra, som inneboende med ockerhyra i en av Stockholms förorter. Trots utbildning har hon ännu inte fått ett jobb hon egentligen vill ha, utan hon börjar som servitris på ett litet café i Sundbyberg.
Det visar sig att för Sara är steget från denna sunkiga, ensamma tillvaro till en stor ljus lägenhet på Östermalm tillsammans med ett toppjobb och nya rika vänner inte speciellt långt.

Med varje framgång frågar sig Sara om hon verkligen är värd det, om hon verkligen förtjänar detta.

Blodlokan står som thriller. Och visst, det har en stor potential för att bli en thriller. Men istället för att bli spännande så blir det hela en uppvisning i hur rätt bland annat Freud hade i sina teorier om hur det kusliga ska byggas upp inom litteraturen. Hur viktigt varje del är, hur viktigt språk men framför allt miljö är för att skapa det kusliga.

Romanen fylls av det ljusa, det rika, det vackra där inget kusligt kan ske. Otrohet, falskhet och gud vet allt, javisst, men inget kusligt, ingenting spännande som får kårarna att ila över kroppen. Och alla är unga och snygga. 25 år med toppjobb, lönen utöver det rimliga och typ 20 års arbetslivserfarenhet. Eller nåt åt det hållet.

Sara frågar sig som sagt hela tiden om hon är värd det hela, och om hon kan lita på vissa utpekade personer. För varje gång en varningsklocka ringer (vilket det gör flera gånger i varje kapitel...) så förstår man som läsare att nej, hon är inte värd detta, att mattan kommer att dras undan, och självklart, de personer hon pekar ut som osäkra om man kan lita på, är just de man kan lita på. Författarens sätt att försöka vilseleda läsaren blir nästan lite patetiska.

Och det är synd. Romanen har full potential att gå vidare i spåren efter framför allt Stieg Larsson. Konspirationsteorier har börjat slå rot även i Sverige (och okej, konspirationsteorier är lite av en guilty pleasure för mig) men den kommer aldrig dit. Först och främst för att det aldrig blir spännande, utan bara förutsägbart. Man läser inte vidare för att få reda på vem Sara kan lita på, man läser vidare för att få reda på om man har rätt.

Men samtidigt är den välskriven. Den är intressant, även om de saknar lite för mycket verklighetsförankring. Till skillnad mot Stieg Larsson får man aldrig någon känsla av att "damn, detta kunde faktiskt vara på riktigt!" Men intressant. Hopvävningen är bra, historien är spännande, den är läsvärd, det är berättartekniken som inte är ordentligt slipad. Tyvärr. Jag hoppas på att nästa del är mer genomarbetad.

måndag 13 november 2017

Genreindelningar

Skulle göra en inventering av den facklitteratur som vi har i vårt yttepyttelilla bibliotek här på jobbet. Känner att jag och jobbet inte riktigt delar åsikt om vad som är fiction och inte...


onsdag 4 oktober 2017

Björnstad

Okej, tydligen så hade jag välan mer eller mindre utlovat en recension av Fredrik Backmans Björnstad för ett tag sen. (vad då en månad sen?  Så länge sen kan det väl inte vara? Vet du hur långsamt man läser böcker när man helt plötsligt har två små barn att ta hand om... :-/ )


Recension och recension... Vet egentligen inte om det är rätt benämning för detta blogginlägg. Tror nog snarare bokrekommendation är ett mer passande namn! Eller kanske till och med ett läsekrav!


Backman har en läskig förmåga att i denna roman (som förvisso är den första jag läser av honom. Men, men, jag älskar hans blogg och instagramkonto!) sätta fingret på problemen i verkligheten vad gäller sexuella trakasserier och den sneda kvinnosyn som många i Sverige växer upp med.


Ni vet, den där sneda kvinnosyn som SD hävdar att endast invandrare står för.


Den som vi som är födda i Sverige har fått lära oss att leva med. För det är så det är. Alldeles för många män har en sned kvinnosyn. Vi är vana vid att nån tar en på häcken på krogen, på brösten på firmafesten, fäller kränkande kommentarer på kollektivtrafiken etc. Det som vi kvinnor tidigt fik lära oss inte hade nånting alls med hudfärg eller etnicitet att göra. Det har enbart med könstillhörighet att göra.


Och det är precis där Backman slår ned. Där han påvisar hur denna snedvridna syn och tro på att det är ett acceptabelt sätt att bete sig, uppkommer tidigt. Hur tonårskillar står och skryter för varann att de har haft sex, att självklart vill alla tjejer ligga med en för att man är duktig inom sporten, att det är kvinnans roll att höja den framgångsrika mannen till skyarna. Stå där och avguda honom och göra honom än mer attraktiv genom sitt dyrkande.


Det är en skrämmande roman. Den får mig att gråta, men den får mig också att tro på mänskligheten. Den är rakt genom gripande och har ett slut (nä, nä, inga spoilers!) som jag avgudar författaren Backman för.


Det är en roman som alla och envar bör läsa. Och varje SD:are borde vara tvingad att läsa innan de får uttala sig om sexuella trakasseriet och liknande igen.


Nu är uppföljaren här. Vi mot er. Jag drar efter andan. Ser till att jag är psykiskt beredd. Snart anfaller jag denna text.

måndag 4 september 2017

Det är utan tvivel Fredrik Backmans fel

Ni vet hur det är, vissa romaner slår an på en, träffar en rätt i hjärtat och berör en på alldeles för många plan.


Fredrik Backmans Björnstad gjorde det för mig.


Helt klart nåt av det bästa jag läst på länge (Rykten säger även att jag är på gång med en recension av den, framtiden får utvisa om det är sanna rykten eller inte).


På senare tid har jag kommit på mig själv med att räkna in mina söner innan jag går och lägger mig. Jag tittar till dem där de ligger och sover i sina sängar. Jag räknar in dem, konstaterar att de fortfarande två.


Inte så mycket att jag räknar in dem för att konstatera att ingen saknas, utan mer för att jag fortfarande fascineras över att de är två. Två små underbara busungar.


För den som läst Björnstad så vet ni nog var detta kommer ifrån. Om ni minns just denna återkommande passage, vill säga.


För mig fastnade passagen. Den slog hårt på mitt hjärta. Jag måste räkna min dem, räkna in min lycka och min kärlek. Varje kväll.


Jag skyller på Fredrik Backman. På att jag varje kväll får känna lyckan av att räkna in dem.

torsdag 15 juni 2017

En belägrad förort. En försvunnen kvinna. En tidsfrist

Heroine, fjärde boken i Mons Kallentofts och Markus Luttemans kriminalsvit Herkulesserien är som att läsa en hel säsong av TV-serien "24" (Den gamla versionen, alltså, med Jack Bauer. Inte den nya konstiga. Den varade ju inte ens i 24 timmar. #Mycketbesviken24fan #GeossJackBauerellerläggned).
Inte nog med att man slukar kapitel för kapitel i samma rasande hastighet som man gör med TV-avsnitten (med undantag av att varje kapitel inte tar närmare en timme att läsa, utan bara några minuter. Vilket är tur det, eftersom det är liiiite fler än 24 kapitel i boken), så är spänningen på samma nivå, men framför allt: varje kapitel inleds med ett klockslag.

Det är bara det där karakteristiska digitala klockljudet som saknas.

Som jag i och för sig inte hade de minsta problem att återskapa i min hjärna när jag läste.

Och självklart: tidsfristen är på 24 timmar. Typ. Minus några minuter. Men ni förstår poängen. Förstör inte dramatiken här.

Upptakten är hemsk. En kvinnlig socialarbetare kallad Heroine i ett nedgånget förortsområde i Järva i Stockholm blir kidnappad, misshandlad och sedan brutalt våldtagen av flera män. En film av kvinnan kommer ut på youtube. Polisen bestämmer sig för att gå in i området för att leta efter henne. Deras bil blir nedskjuten av en bazooka. Polisen sätter upp avspärrningar runt hela förorten så att ingen ska kunna komma in eller ut.

Härifrån blir det hela ett enmansjobb. Ett jobb för Zack Henry. (Erkänn att ni också tänkte Jack Bauer här!)

Zack ger sig in i förorten. In i en del av Stockholm som förvandlats till en riktigt nedgången krigsszon. Inte ens barnen är oskyldiga. De vet hur man hanterar vapen, de säljer droger, sniffar gas och håller utkik. Flyktingar trängs i överbebodda lägenheter. Bordeller inhyses i andra lägenheter. I bakgrunden sker gängkrig om makten i området.
Zack är inte bara ensam. Han är oerhört utsatt och verkligen i farozonen. Detta är ett område dit poliser inte är välkomna.
Men kvinnan ska hittas. Det har Zack gett sig fan på.

Samtidigt sker ett maktkrig utanför avspärrningarna. Intrigerna från de tidigare delarna fortgår här utanför. Zacks flickväns mor Olympia lägger sig i det hela. Kvinnan som styr företag med järnhand verkar även styra förorten med samma järnhand. Intrigerna kring Olympia och hennes dolda agenda tätnar i bakgrunden.

Men innan det är dags att ta itu med de intrigerna så gäller det att rädda Heroine. Klockan tickar långsamt ned mot midnatt då tidsfristen tar slut och den stora, våldsamma upplösningen tar plats.

Det utspelar sig inte helt i realtid. Men nästan. Om man så vill.

Allt i äkta, underbar "24"-stil. Inga besparingar på specialeffekter, kulor eller spänning.

Jag väntar redan på nästa del.