Två nötcreme och en moviebox

Så här i juletider brukar böcker vara en klassisk julklapp, men i vanlig ordning så kan det vara väldigt svårt att bestämma vilken bok man vill köpa till en specifik person. Och alla dessa listor över "bra böcker att ge bort" brukar inte hjälpa speciellt mycket. Smaken kring litteratur är ytterst individuell och någon bokrecensents listor över bra böcker hjälper inte alltid till där. Plus att många böcker faller bort, på grund av att de inte alltid ses som "god litteratur" av den som rekommenderar böckerna. Och som bokrecensent kan man väl inte rekommendera mindre bra litteratur?

Kåserier däremot brukar vara väldigt passande i många fall, och lite av helgardering om man inte vet exakt vad personen i fråga vill ha. Och till en 70-talist som jag så passar Fredrik&Filips Två nötcreme och en moviebox ypperligt. Som de själva skriver i underrubriken: "hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige". Den är riktigt underhållande och framför allt så rekommenderar jag ljudboken, då det är de båda författarna själva som läser den.

Och det är många generaliseringar de gör, visst, men det är med glimten i ögat. Men framför allt görs jämförelser mellan 70-talisternas barndom med dagens. Plus alla dessa nostalgiska nedslag i barndomen, om movieboxar som inte finns längre, om den tiden då man cyklade hem till sina vänner och frågade om de ville leka, man sms:ade inte eller chattade innan. Det var den fysiska kontakten som gällde.

Det är med mycket värme denna kåserisamling har kommit till, den saken är klar. Generaliseringar i ett Sverige som inte finns längre och som man till stor del saknar idag.

Och på tal om jul och nötcreme så vill jag även slå ett slag för medmänskligheten så här i slutändan.

Änglamakerskan

Camilla Läckberg är en av Sveriges mest sålda kriminalförfattare, och en av våra få författare som kan leva på sitt skrivande. Och visst finns det något vackert över detta, att veta att man kan leva på det man älskar och att skrivandets konstform kan stå för hela brödfödan.

Nyligen har hon utkommit med sin åttonde roman, om Erica och Patrik och deras händelsefulla liv i den lilla pittoreska byn Fjällbacka, den by som blivit Sveriges svar på Midsomer. Det är inte långt ifrån att man börjar fascineras av att byn fortfarande lever kvar och allt folk inte flytt den än, med tanke på hur hög den onaturliga död-statistiken ändå måste vara där.

Precis som de tidigare romanerna i sviten så utspelar sig Änglamakerskan både i nutid och i dåtid. Det medför någonting charmigt över romanerna, någonting som skiljer Läckbergs kriminalromaner från till exempel Liza Marklunds. Den gamla, och i viss mån bortglömda historien kommer upp till ytan och påverkar livet i Fjällbacka flera decennier senare. Hon lyfter fram delar ur Sveriges mörka förflutna, i denna del om änglamakerskor som verkade runt om i landet då abort ännu inte var en laglig metod. En viss del av samhällskritik skiner genom raderna, även om Läckberg aldrig vågar ta hela steget ut, utan hon stannar någonstans på mitten utan att belasta läsaren med mer än sorg och medlidande. Det mystiska blir fokus för romanen, tillsammans med familjens intriger och vardagliga problem förs läsaren vidare i boken och gör den svår att lägga ifrån sig. För man vill ju veta vad som hände 80 år tidigare, och på vilket sätt det påverkar dagens händelser.

Men frågan är om det kan bli för mycket av det goda. Hur länge kan lilla Fjällbacka utsättas för sina mordvågor? Och kan verkligen Fjällbacka bli ett miniatyr-Sverige, ett favorittillhåll från allt från nazister till män som mördar sina hustrur utan att trovärdigheten bli alldeles för mycket naggad i kanten?

Livet DeLuxe i Märsta

I anknytning till Jens Lapidus sista bok Livet Deluxe i trilogin Stockholm Noir besökte författaren ikväll Märsta bibliotek. Det var ett föredrag som blev lite smått försenat på grund av den smått ironiska orsaken att han hade fastnat i häktet på Attunda.

Men när han väl kom, efter de ursäktade tio minuterna så drog han igång med full fart. En van talare som varmt och intensivt talade om sitt jobb som försvarsadvokat och hans väg via olika kurser och berättelser från domstolens värld fram till sin karriär som författare. En författare vars första bok, Snabba Cash, endast trycktes i 3 000 exemplar och inte marknadsfördes överhuvudtaget.

Han lever verkligen upp till devisen att detta med skrivkramp endast är en myt. Överallt runtomkring oss finns det saker att skriva om. För just Lapidus handlade det om de berättelser han fick ta del av i tingsrätten, berättelser som blev stoff för de korta fiktiva berättelser han sedan skrev endast för sin egen skull hemma på kvällarna. Berättelser som han till slut vävde ihop till en lång berättelse som även blev hans debutroman.

Han pratade om utnyttjandet av språket inom olika genrer och hur han själv inspirerats av den amerikanske författaren James Ellroy. Hur han som författare har två mål: att underhålla och att förmå läsaren att förflytta sig en kort stund från sin fåtölj i hemmets lugna vrå in i huvudet på de kriminella, att för en kort sekund få läsaren att förstå hur den kriminelle tänker.

Detta samtidigt som han gång på gång påpekar att allt är fiktion. Visst har många blandat ihop hans romaner med verkligheten, ifrågasatt hur han kan ha känt till vissa detaljer som endast är skapade utifrån hans fantasi. Men hans avokatsed sätter han högt. Ingenting han får reda på som försvarsadvokat kan han skriva om. Och först och främst så är han advokat, i andra hand författare.

Vilket är en kombination som har sina problem: desto mer han får reda på som advokat, desto mindre kan han skriva om som författare.

Ulf Lundell med ny roman

Även om det verkar som att Ulf Lundells musikaliska karriär är över, så fortsätter han förgylla den svenska kulturlivet med sin litteratur.

Till viss del verkar han inte ha kommit långt efter Jack. Hans romaner går gärna i samma spår, men de år han lägger bakom sig från sin debutroman, gör att Jack utvecklas och kommit en bra bit på vägen genom livet. I Friheten möter läsaren Tom Wasser, en Jack som blivit äldre, som fått nya utmaningar och livssituationer att ta sig igenom. Likaså ses Jack skymta förbi i många av Lundells romaner, som i Sömnen, Saknaden och En varg söker sin flock. Och egentligen så spelar det väl ingen större roll. Lundell har liksom Jack utvecklats som litterär författare, precis som han även har gjort som låtförfattare. Han har växt, han har blivit äldre, han har kommit i nya livssituationer. Och den ständiga jakten på någonting nytt, på lyckan, på kärleken, består, men i nya proportioner. En vacker dag kanske han når sitt mål. Kanske i Allt i rörelse, även om titeln inte talar för att målet är nåt. Än vet jag inte, men det är en läsning jag ser fram emot.

Och kanske är det tur det. För Jack kommer alltid stå som Lundells stora litterära verk, den roman som än i dag bör läsas av alla och envar, oavsett om man var med på 70-talet eller inte. För oss som föddes först då blir den på ett sätt en historisk beskrivning över ett ungdoms-Sverige som inte längre finns, fast det ändå gör det på sätt och vis. Jakten efter frihet, lycka och mål förblir, och drömmen att kunna göra som Jack, att ha hans livsvilja, den finns alltid kvar.

Boken inte på utdöende

I och för sig så befarade jag inte att den tryckta boken skulle kunna konkurreras ut utav alla framsteg som görs inom teknologin. Men lite skönt är det ändå att få se det svart på vitt.

Själv har jag aldrig funderat på att skaffa mig någon form av läsplatta. Inte för att jag är rädd för ny teknologi, tvärtom, utan för att jag inte vill ha ytterligare en dyr pryl som jag ska gå runt och ständigt vara rädd för att bli av med. Blir jag bestulen på en pocketbok på pendeltåget, jovisst kommer jag bli smått sur, men så mycket värre än att jag missar hur boken slutar är det ju ändå inte. Det är inte flera tusen som går upp i rök.

Men sen ska vi inte heller glömma att det finns någonting nostalgiskt underbart övre den tryckta boken. Denna symbol för den fria åsikten och yttrandefriheten som den blev redan när Guthenberg uppfann tryckkonsten.
Och samtidigt så ska vi inte heller glömma bort fördelarna med att kulturen blir mer lättillgänglig för alla, och att alla har lättare att få komma till tals.

Även om bokförsäljningen inte har gått ned till följd av teknikens utveckling, så tror jag nog att den ändå kommer påverkas. Att trycka en bok kostar mycket mer än att göra en pdf-fil anpassad för läsplatta. Förhoppningsvis kommer kraven på författare som vill bli tryckta öka, vilket i sin tur troligtvis leder till att vi kommer se än mer kända namn försöka ge sig på författaryrket, så som Agneta Sjödin, Magdalena Graaf och Thomas Bodström. Alla med blandande resultat och framgångar.

Cafe Sodom

Tänk vilka skumma vägar som verkligheten leder in en på ibland. Jag skulle förbi en sytillbehörsaffär på Söders höjder härom dan efter jobbet. Tyvärr så stänger affären redan klockan 17, så det var bara att låta flexkontot få lida. Dock så kunde man ju ge sig katten på att affären självklart var stängd när man kom dit. Så vad gör man då, om man befinner sig på Söders höjder och är smått irriterad?

Självklart så går man ner från backen från Brännkyrka gata ned till Bellmansgatan. Och nej, det är inte endast namnet på gatan som leder en dit, utan tillika Café Sodom. Ett cafe som verkligen sprudlar av kultur och framförallt litteratur. Även om lokalerna i sig kanske inte är så mycket att skryta med, så är stämningen det. En stämning som byggs upp av de kulturintresserade gästerna och böckerna på väggarna.

Litteraturstämningen är intet för intet. Café Sodom ägs av bokförlaget Vertigo. Detta smått kaxiga bokförlag som vågar så mycket mer än de övriga, etablerade. De som vågar ge ut markis de Sades noveller, som har Historien om O i sitt utbud, de som vågar ge sig på skräck och framför allt sex. Alla dessa romaner som en gång i tiden var bannlysta. Romaner och noveller som idag hör till litteraturhistorien, och som har en helt annan plats i litteraturens hjärta i dag än förr. Även om många av de verk som Vertigo ger ut än i dag fördöms av många människor, av mer hycklande och fasadbyggande människor måntro? ,  så finns det en plats för Vertigo och deras utbud. Och jag hoppas att det förblir så, censurens tid inom litteraturen är förhoppningsvis helt förbi, i alla fall här i Sverige och i västvärlden.

Så idag; en kopp kaffe för litteraturens fortlevande, även om den inte är mainstream!

Jane Eyre - Den mediokra kvinnan

Att göra film av klassiker brukar vara problematiskt. Klassiker brukar vara en klassiker av flera orsaker, och den mest påtagliga av dessa orsaker är dess unika egenskaper, det som gjort dem odödliga. Språket, stilen, nyanser, så mycket går inte att föra över till filmen. Samtidigt så bidrar filmens värld också till att klassikerna förblir odöda och de når en större publik.

Utifrån de bilder som är släppta från filmatiseringen av Charlotte Brontës klassiker Jane Eyre så har man tagit fasta på det viktigaste inom romanen: Jane Eyres blotta uppenbarelse. För det är det som gör Jane Eyre till en klassiker som håller än i dag. Till skillnad mot så många andra hjältinnor både från den samtida litteraturen och den moderna, så är Jane Eyre medioker. Hon har inte ett vackert eller bedårande utseende, hon är inte överdrivet intelligent eller rapp i käften. Hon är helt sonika en helt vanlig kvinna som alla och envar kan relatera till. Till skillnad mot Jane Austens Emma eller Elisabeth så faller inte männen som furor så fort de får syn på dem.

På så sätt är Jane Eyre unik. Kärleken mellan Jane och mr Rochester växer fram med romanen. Den bygger inte på utseendefixering utan på den inre skönheten. Jane Eyre uppvisar samma problematik som återfinns i med modern litteratur som The Twilight Saga, med den klumpiga och bleka Bella, som söker efter att bli uppskattad och älskad för den hon är, få veta att hon duger för den hon är trots att hon inte är vacker, smidig och populär. Samma längtan som litteraturens kvinnliga läsare har och även hade 1847. Någonting som gör romanen läsvärd än idag.

"Betrakta mig endast som ett minne"

Har förkovrat mig ganska kungligt i en samling av August Strindbergs brev till sin yngsta dotter Anne-Marie och även en del brev till hennes moder och tillika Strindbergs sista hustru Harriet Bosse. Det är en samling fylld av kärlek och saknad. Den oerhörda kärleken till hustrun som endast överträffas av kärleken till dottern. 180 sidors ansträngningar att göra det bästa för dottern och även för hustrun. Trots det knappt ett år långa äktenskapet så behöll paret kontakten, och i flera år levde de son särbon, med delad vårdnad om den lilla dottern.

Han försörjde dottern, överröste henne med pengar, omtanke och presenter, till den grad att modern bad honom sluta. Dottern hade inte användning av så mycket pengar och saker. Men han fortsatte in i det sista. Han gav sin älskade dotter allt och mer därtill.

Även sina äldsta barn som han hade tillsammans med Siri von Essen fick en del av kakan. Men då dottern från äktenskapen med Frida Uhl hör av sig brevledes får hon till svar:

"Lev väl! Och betrakta mig endast som ett minne"

Hennes svar till fadern var:

"Du är inget minne för mig -! Kommer aldrig att bli det! [---] Du är min far!"

Alltid och för evigt den stora frågan. Ett äktenskap som snabbt slutar i skilsmässa och ett liv som övergår i den så kallade Infernokrisen, resulterar i detta behandlande av det gemensamma barnet.

Kan man någonsin förstå?

Det där med lokal litteratur

Lite charmigt är det på något sätt att läsa skönlitteratur skrivet av lokalförfattare. Skönlitteratur som utspelar sig i sitt eget närområde, eller i alla fall i ett område som man känner till väl. Få läsa beskrivningar av natur som man älskar eller hatar. Som att få läsa om Ulf Lundells kärlek till Gotland i Jack och många andra romaner. När man kan få drömma sig tillbaka till landskap man saknar och för alltid kommer älska.

Och visst, att vara en lokalförfattare drar ju självklart in en massa extra pengar. Beskrivningar av Stockholm har vi läst åh så många, men Fjällbacka, Ystad och Kumla är någonting helt annat. Och självklart så säljer böckerna bäst i hemorten.

Mons Kallentofts film noir-beskrivningar som Sommardöden av Linköping är charmiga på sitt sätt. Man kan följa med i Malins promenerade genom staden, man följer med och ser hur omgivningen ser ut. Visst, hans beskrivningar av hus är ofta äldre hus, han minns tillbaka till hur det såg ut här, när han växte upp här. Burger Kings uteservering är endast ett minne, och ett gammalt minne. Någon sådan har inte funnits sedan jag flyttade hit 2000.
Och visst, en viss konstnärlig frihet har självklart alla författare. Omgivningarna förändras för att passa in i historien, och vissa diskurser innehar större frihet än andra.
Men, för oss som bott eller bor i Linköping är det ungefär lika idiotiskt att placera Bosses glassbar på hospitalsgatan som att placera Eiffeltornet i London. Konstnärlig frihet eller inte, en viss trofasthet till verkligheten måste behållas. Förbundet mellan läsare och författare är och förblir heligt, något även dagens moderna författare måste ha i åtanke genom den konstnärliga processen. Och förbundet mellan de lokala läsarna och författarna är än hårdare.

För stora friheter stör historien, stör förbundet och förtroendet sjunker drastiskt. Bara att inse; det är inte minnet av den våldtagna och mördade Teresa som lever kvar, utan Bosses glassbars nya lokalisering.

Den homeriska frågan

Den homeriska frågan uppstod utifrån forskning, dispyter och allehanda gräl utifrån frågeställningen huruvida de faktiskt var endast en person, Homeros, som hade skrivit de två tunga verken Illiaden och Odyssén. Vissa ansåg det vara smått omöjligt att en person skulle ha skrivit båda verken, då de skiljer sig så markant åt både i historia och i språk, vilket ansågs vara bevis nog för att (minst) två olika personer skrivit dessa verk. Teorier finns också om att det faktiskt var en kvinna som skrev Odyssén.

Numera verkar dessa diskussioner ha dött ut, Homeros klassiska verk tillskrivs Homeros, och frågan verkar inte heller väcka så många starka känslor.

På senare år är det däremot William Shakespeare som har fått utstå kritik genom den homeriska frågan, och den kritiken har inte vara gudanådig. Man kan undra om det finns någon fråga inom litteraturvetenskapen som väcker så många starka känslor som detta om vem som faktiskt skrev Shakespeares alla verk.

Och visst finns det underlag till att anta att Shakespeare inte var ensam om att författa allt som idag tillskrivs Shakespeare. Med undantag av sådana antaganden som att Shakespeare knappt var skrivkunnig, så är det ett gigantiskt arbete han lämnat bakom sig, ett gigantiskt arbete som även är väldigt varierande, både i form, genre och språk. Egentlige så räcker det med att endast titta på A Midsummer Night´s Dream för att man ska få stifta bekantskap med Shakespeares oerhört varierande språk.

Nu senast är det inom filmens värld som Shakespeare och den homeriska frågan tas upp. Jag är skeptisk till att någon ny information kommer tas upp i denna film, eller att den kommer bringa någon större klarhet i frågan. Dock kan den vara spännande att se, kanske inte utifrån perspektivet den homeriska frågan, men däremot ur perspektivet Shakespeare.

Och slutligen så kan man fråga sig om det egentligen spelar någon roll vem som skrev Shakespeares verk. Vi kommer aldrig någonsin få reda på sanningen, vi kan endast filosofera. Och själv så önskar jag innerligt att det är en och samma person besatte den här kunskapen och förmågan att skriva så underbart vackert och varierande.

God litteratur

En gammal litteraturlärare fastslog en gång i tiden på en föreläsning m populärlitteratur: ”Det är helt okej att inte tycka om en bok. Men ni ska kunna motivera varför!”

På den muntliga tentan fick jag sen ha en utläggning om en genre som jag inte uppskattar. På frågan på varför jag inte uppskattar den, svarade jag: ”Den ger mig ingenting”. Han skrattade och konstaterade att det var en bra orsak.

Och det är än i dag en ståndpunkt jag kvarstår vid. Bra litteratur ska ge läsaren någonting. Det behöver inte vara någonting världsomvändande, det behöver inte vara svaret på meningen med livet, det behöver inte ens vara ett svar på någonting väsentligt överhuvudtaget. Det behöver inte vara någon moralkaka på slutet. Det räcker med att man njutit av boken. Det viktiga är att läsaren inte känner att hon har slösat bort en massa timmar i onödan.

Man behöver inte uppskatta  August Strindberg, Selma Lagerlöf, Per Anders Fogelström eller ens Stieg Larsson eller Astrid Lindgren. Man måste inte tycka om deras böcker. Det finns inget krav på det. Utbudet av litteratur är tillräckligt stort för att det ska räcka till för alla smaker. Men finn gärna en orsak till varför ni inte gör det. För på så sätt så kan även deras litteratur ge er någonting. För litteratur är så mycket mer än bara en berättelse nedskriven på ett papper.

Vad det var för genre som jag inte tycker om? Cyberpunken. Den ger mig ingenting. Och i ärlighetens namn: jag förstår den inte ens.

Vårt kulturarv

Vårt kulturarv säger mer om oss som människor och den historia vi har bakom oss än någonting annat. Och en ytterst viktig källa till vårt kulturarv är vår litteratur. Utifrån litteraturen så kan vi i princip lära oss mer om våra föregångare än vad historieböckerna kan göra. I princip. För historieböckerna har ju också haft litteraturen som underlag.

För hur kan vi annars veta hur grekerna levde 2000 före Kristus? Vilka Gudar de hade eller varför Parthenon byggdes? Vilka tankar och filosofier som låg till grund för skapandet av Forum Romanum? Eller vari västvärldens lagar grundar sig i, om det inte vore för Moses?
VI behöver inte ens ta oss så långt tillbaka. Genom romaner som Stolthet och Fördom och Emma så har vi lärt oss hur borgarklassen levde i Storbritannien under slutet av 1700-talet och hur kvinnans roll i samhället såg ut.
Eller varför inte ta oss ännu närmare vår nutid. Genom de svenska deckarna kan vi utläsa mycket om vårt samhälle under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Samhällets stämningar återspeglas på exemplariska sätt i väl skrivna deckare och polisromaner. Även den utvckling som samhället har genomgått återspeglar sig här. Jämför till exempel Lars GW Perssons Grisfesten med Den döende detektiven, eller varför inte Sjöwall/Wahlöös romaner med de nya Beckfilmerna eller Millenniumserien. Det är inte bara i litteraturens värld som våldet blivit råare.


Litteraturen är viktigare för oss än endast som tidsfördriv. Våra bokhyllor säger mer än vad vi tror. Även om man kan diskutera om pennan är det farligaste vapnet eller inte, så har den blivit en outsinlig källa för kunskap och tillika ett medel för yttrandefriheten.
Samtidigt som en god bok kan vara en underbar upplevelse att få ta sig igenom!