Änglamakerskan

Camilla Läckberg är en av Sveriges mest sålda kriminalförfattare, och en av våra få författare som kan leva på sitt skrivande. Och visst finns det något vackert över detta, att veta att man kan leva på det man älskar och att skrivandets konstform kan stå för hela brödfödan.

Nyligen har hon utkommit med sin åttonde roman, om Erica och Patrik och deras händelsefulla liv i den lilla pittoreska byn Fjällbacka, den by som blivit Sveriges svar på Midsomer. Det är inte långt ifrån att man börjar fascineras av att byn fortfarande lever kvar och allt folk inte flytt den än, med tanke på hur hög den onaturliga död-statistiken ändå måste vara där.

Precis som de tidigare romanerna i sviten så utspelar sig Änglamakerskan både i nutid och i dåtid. Det medför någonting charmigt över romanerna, någonting som skiljer Läckbergs kriminalromaner från till exempel Liza Marklunds. Den gamla, och i viss mån bortglömda historien kommer upp till ytan och påverkar livet i Fjällbacka flera decennier senare. Hon lyfter fram delar ur Sveriges mörka förflutna, i denna del om änglamakerskor som verkade runt om i landet då abort ännu inte var en laglig metod. En viss del av samhällskritik skiner genom raderna, även om Läckberg aldrig vågar ta hela steget ut, utan hon stannar någonstans på mitten utan att belasta läsaren med mer än sorg och medlidande. Det mystiska blir fokus för romanen, tillsammans med familjens intriger och vardagliga problem förs läsaren vidare i boken och gör den svår att lägga ifrån sig. För man vill ju veta vad som hände 80 år tidigare, och på vilket sätt det påverkar dagens händelser.

Men frågan är om det kan bli för mycket av det goda. Hur länge kan lilla Fjällbacka utsättas för sina mordvågor? Och kan verkligen Fjällbacka bli ett miniatyr-Sverige, ett favorittillhåll från allt från nazister till män som mördar sina hustrur utan att trovärdigheten bli alldeles för mycket naggad i kanten?

Livet DeLuxe i Märsta

I anknytning till Jens Lapidus sista bok Livet Deluxe i trilogin Stockholm Noir besökte författaren ikväll Märsta bibliotek. Det var ett föredrag som blev lite smått försenat på grund av den smått ironiska orsaken att han hade fastnat i häktet på Attunda.

Men när han väl kom, efter de ursäktade tio minuterna så drog han igång med full fart. En van talare som varmt och intensivt talade om sitt jobb som försvarsadvokat och hans väg via olika kurser och berättelser från domstolens värld fram till sin karriär som författare. En författare vars första bok, Snabba Cash, endast trycktes i 3 000 exemplar och inte marknadsfördes överhuvudtaget.

Han lever verkligen upp till devisen att detta med skrivkramp endast är en myt. Överallt runtomkring oss finns det saker att skriva om. För just Lapidus handlade det om de berättelser han fick ta del av i tingsrätten, berättelser som blev stoff för de korta fiktiva berättelser han sedan skrev endast för sin egen skull hemma på kvällarna. Berättelser som han till slut vävde ihop till en lång berättelse som även blev hans debutroman.

Han pratade om utnyttjandet av språket inom olika genrer och hur han själv inspirerats av den amerikanske författaren James Ellroy. Hur han som författare har två mål: att underhålla och att förmå läsaren att förflytta sig en kort stund från sin fåtölj i hemmets lugna vrå in i huvudet på de kriminella, att för en kort sekund få läsaren att förstå hur den kriminelle tänker.

Detta samtidigt som han gång på gång påpekar att allt är fiktion. Visst har många blandat ihop hans romaner med verkligheten, ifrågasatt hur han kan ha känt till vissa detaljer som endast är skapade utifrån hans fantasi. Men hans avokatsed sätter han högt. Ingenting han får reda på som försvarsadvokat kan han skriva om. Och först och främst så är han advokat, i andra hand författare.

Vilket är en kombination som har sina problem: desto mer han får reda på som advokat, desto mindre kan han skriva om som författare.

Ulf Lundell med ny roman

Även om det verkar som att Ulf Lundells musikaliska karriär är över, så fortsätter han förgylla den svenska kulturlivet med sin litteratur.

Till viss del verkar han inte ha kommit långt efter Jack. Hans romaner går gärna i samma spår, men de år han lägger bakom sig från sin debutroman, gör att Jack utvecklas och kommit en bra bit på vägen genom livet. I Friheten möter läsaren Tom Wasser, en Jack som blivit äldre, som fått nya utmaningar och livssituationer att ta sig igenom. Likaså ses Jack skymta förbi i många av Lundells romaner, som i Sömnen, Saknaden och En varg söker sin flock. Och egentligen så spelar det väl ingen större roll. Lundell har liksom Jack utvecklats som litterär författare, precis som han även har gjort som låtförfattare. Han har växt, han har blivit äldre, han har kommit i nya livssituationer. Och den ständiga jakten på någonting nytt, på lyckan, på kärleken, består, men i nya proportioner. En vacker dag kanske han når sitt mål. Kanske i Allt i rörelse, även om titeln inte talar för att målet är nåt. Än vet jag inte, men det är en läsning jag ser fram emot.

Och kanske är det tur det. För Jack kommer alltid stå som Lundells stora litterära verk, den roman som än i dag bör läsas av alla och envar, oavsett om man var med på 70-talet eller inte. För oss som föddes först då blir den på ett sätt en historisk beskrivning över ett ungdoms-Sverige som inte längre finns, fast det ändå gör det på sätt och vis. Jakten efter frihet, lycka och mål förblir, och drömmen att kunna göra som Jack, att ha hans livsvilja, den finns alltid kvar.

Boken inte på utdöende

I och för sig så befarade jag inte att den tryckta boken skulle kunna konkurreras ut utav alla framsteg som görs inom teknologin. Men lite skönt är det ändå att få se det svart på vitt.

Själv har jag aldrig funderat på att skaffa mig någon form av läsplatta. Inte för att jag är rädd för ny teknologi, tvärtom, utan för att jag inte vill ha ytterligare en dyr pryl som jag ska gå runt och ständigt vara rädd för att bli av med. Blir jag bestulen på en pocketbok på pendeltåget, jovisst kommer jag bli smått sur, men så mycket värre än att jag missar hur boken slutar är det ju ändå inte. Det är inte flera tusen som går upp i rök.

Men sen ska vi inte heller glömma att det finns någonting nostalgiskt underbart övre den tryckta boken. Denna symbol för den fria åsikten och yttrandefriheten som den blev redan när Guthenberg uppfann tryckkonsten.
Och samtidigt så ska vi inte heller glömma bort fördelarna med att kulturen blir mer lättillgänglig för alla, och att alla har lättare att få komma till tals.

Även om bokförsäljningen inte har gått ned till följd av teknikens utveckling, så tror jag nog att den ändå kommer påverkas. Att trycka en bok kostar mycket mer än att göra en pdf-fil anpassad för läsplatta. Förhoppningsvis kommer kraven på författare som vill bli tryckta öka, vilket i sin tur troligtvis leder till att vi kommer se än mer kända namn försöka ge sig på författaryrket, så som Agneta Sjödin, Magdalena Graaf och Thomas Bodström. Alla med blandande resultat och framgångar.