tisdag 9 oktober 2012

Mitt livs första konvent

Som jag tidigare har påpekat så har jag aldrig någonsin lyckats komma iväg på bokmässan nere i Göteborg. Och som om detta nu inte vore nog, så har jag heller inte lyckats komma i väg på någon form av litteraturrelaterat konvent (och ingen annan typ av konvent heller, för den delen).

Men nu så äntligen, i helgen var det så äntligen dags för SF-konventet Kontrast i Uppsala. Endast några mil bort för mig som bor i Stockholms norrort. Dock bidde det endast en dag för min del, det är ju inte alltid som så att schema och punkter tilltalar alla, men i vanlig ordning så finns det någonting för alla, till och med för min sambo som var mitt gulliga sällskap under dagen.

Och det var en dag som började med föreläsning om hjältinnor inom sci-fi och hur de gestaltats på bild genom tiderna. I princip ingenting nytt under solen, vilket i sig inte innebär något negativt. För allt detta florerande i gamla omslagsbilder är sällan tråkigt. Och även om det förekom försök att klaga på att inte bara våpen, utan att även de starka hjältinnorna, gestaltades med tunna, tajta kläder som visar det mesta, så kan i alla fall inte jag komma ifrån just det faktum, att om jag nu var en stark hjältinna som sprang runt och slog ned monster, då skulle jag också vilja ha en snygg kropp. Det ena behöver ju liksom inte utesluta det andra. Lite som Lara Croft. Både duktig, modig och sexig. Ja tack, gärna för mig!

Dagen fortsatte i många olika tecken. Nedslag i den nordiska mytologin, äventyrsspel och brädspel via heavy metal och fantasy. En koppling som är allt annat än långsökt. Själv har jag först och främst förknippat opera och klassisk musik med fantasy: Mozarts Trollflöjten och Mendelsohns musik till En midsommarnattsdröm.
Men även heavy metal har denna koppling. Inte speciellt förvånande, för trots allt så ligger ju ändå heavy metal och klassisk musik väldigt nära varandra. Samma explosivitet, samma känslouttryck. Samma känsla: sån här musik görs inte längre. Tyvärr. Men samtidigt, det gör att den gamla klassiska heavy metalen alltid kommer leva kvar och bestå som det ultimata.

Och slutligen, inte att förglömma, för nu börjar vi verkligen närma mig ett favoritämne för mig, även om det ligger närmare filmens än bokens värld: varför vi är så fascinerande av när världen går under. Och framför allt den eviga frågan: varför är det alltid Los Angeles eller New York som är först att falla, oavsett om det handlar om miljökatastrofer eller utomjordingar som står för hotet?

Nej tyvärr, inget svar gavs på den senare frågan. Även om föreläsaren inte kunde låta  bli att vara ironisk när han ställde den.

Så för oss som vill överleva är det bara att inse: Europa och Sverige är ett bra ställe att bo på!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar