onsdag 25 februari 2015

O captain! My captain!

Robin Williams tillhör de skådespelare som det ändå måste vara mer eller mindre omöjligt att tycka illa om. Förvisso så har man aldrig vetat speciellt mycket om honom, mer än att han framstod som väldigt givmild och snäll. En människa som man absolut inte trodde skulle avsluta sitt liv så drastiskt.

Behovet av att förstå finns hos fler än bara de närmaste, trots allt var Williams en världskändis, en skådis och komiker som berört många. En biografi över hans för korta liv är ett bra steg på väg för förståelse för oss som hörde till publiken. När skratten har tystnat av Emily Herbert är en ganska kort biografi över Williams, på endast 280 sidor har hon försökt sammanfatta hela Robin Williams liv och avtryck i underhållningsbranschen. Tyvärr någonting som hon inte lyckas speciellt bra med.

Inledningen av biografin är starkast. Den svenska versionen har fått ett förord skrivet av Babben Larsson, en mer passande svensk komiker för detta uppdrag är väl svårt att finna? Hon har döpt förordet till "En av oss", och ändå är det väl lite så vi alla har sett honom? En helt vanlig människa som begåvats med den stora konsten att kunna underhålla andra i tid och otid. En man som höll på med stand up för att han trivdes med det, som gjorde spontaninhopp på olika klubbar och uppträdde, helt utan att ta betalt.

Men samtidigt var han inte en av oss. I biografin radas filmer upp en efter en, med sammanfattningar både av storyn och av kritikernas utlåtanden. Han rörde sig i toppskikten i den amerikanska filmvärlden, en värld långt från oss andras. Utan att hyckla eller vika för sanningen berättar Herbert om både med- och motgångar inom underhållningsbranschen, pratar om drog- och alkoholproblem och om sorgen efter bäste vännen Christopher Reeves hemska ridolycka och för tidiga bortgång. I förbigående talas det om Williams saknad av moderns uppmärksamhet, någonting hon återkommer till gång på gång genom biografin. Vad hon grundar denna psykologiska slutsats på får vi aldrig veta, det fastslås tidigt i biografin, lite på samma sätt som om hon hade påstått att jorden är platt.

Efter ett tag märker man att detta inte är den enda lucka som finns i biografin. I själva verket finns det väldigt många luckor, om inte till och med stora svarta hål. Biografin bygger enbart på den offentliga Robin Williams, den bygger på citat, intervjuer och artiklar. Innan jag började läsa insåg jag att jag inte visste mycket om Williams, och efteråt vet jag inte om jag vet så väldigt mycket mer. Eller visst, jag är för ung för att ha hängt med i skvallret då han gick på droger och jag hade ingen aning om att han var mer eller mindre beroende av både cykling och datorspel. Men i övrigt är det mest om en odyssé genom olika filmtitlar och hur de olika filmerna och rollerna valts ut. Det dyker upp många titlar som jag inte känt till, och många där jag omedvetet börjar dra på smilbanden när jag tänker på dem. Än i dag blir jag glädjefylld men samtidigt lite ledsamt beklämd när jag tänker på Döda poeters sällskap, kan inte låta bli att skratta när jag tänker på anden i Aladdin eller bara lite smånöjd när Good Will Hunting kommer på tal. Filmen som slutligen gav honom en välförtjänt Oscar.
Många var de som ville jobba med Williams. Sarah Michelle Gellar hävdar själv att hon mer eller mindre förföljde honom för att få chansen att spela hans dotter i TV-serien "The Crazy Ones", den sista produktion Williams var med i. Så populär var han ända in till slutet.
Depressionen ligger som en grå skugga över både biografi och liv. Vilka monster det var han slogs mot får vi inte riktigt veta, och frågan är om det egentligen spelar någon som helst roll. Det var inga dåliga monster, det var riktiga demoner. Och här måste man ge Larsson rätt: han var verkligen en av oss. Precis som oss andra så kunde även han drabbas av dessa förskräckliga demoner.

En stor del av behållningen av biografin går tyvärr i stöpet på grund av en till viss del undermålig översättning, med ofullständiga meningar och faktiskt till och med stavfel. Visst, det kanske inte är någonting att haka upp sig på alldeles för mycket, men tyvärr, jag stör mig alldeles för mycket på såna saker, jag vill inte behöva läsa om en och samma mening två, tre och fyra gånger för att förstå vad det står. Framför allt inte i denna typ av text, där författaren mer hyllar enkelhet och smidighet, där flytet i språket ger Williams rättvisa: lättsmält men eftertänksamt. För man får absolut inte glömma här att han inte var enbart en komiker, utan en klassisk skolad skådespelare som gått på Juilliard av alla ställen. En person som kunde spela Shakespeare ena dan och dra fulla hus på någon arena med sin stand up-show dan efter.

Herbert har valt att börja biografin med utvalda hyllningsord från kända och okända som skickades runt jorden efter hans bortgång. Det är den perfekta inledningen, för När skratten har tystnat är inte så mycket en biografi som det är en ren hyllningsbok till en underbar och kärleksfull människa och skådespelare. Den avslutas med "20 fantastiska Robin Williams-vitsar", för det är väl ändå så vi vill minnas honom: han som alltid fick oss att skratta. Han som fick oss att tänka själva, fick oss att fånga dagen, att ställa oss på våra skolbänkar och vråla "O captain! my captain!" Alltid älskad, alltid saknad, aldrig glömd.

måndag 9 februari 2015

Att chockstressläsa

Att kombinera livet som mammaledig med idogt läsande är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Just i uttrycket "mammaledig" så betyder inte "ledig" att man är ledig och därmed har en massa tid över. Tvärtom. Jag tror nog aldrig jag har haft så lite tid över till mig själv som jag har haft under denna tid av mammaledighet.

Men nu har rutinerna äntligen börjat sätta sig, och det finns lite utrymme för nöje så som läsning för en stackars mamma. Men mer avancerat än så blir det inte, mer ork än så finns inte. Några sidor då och då helt enkelt. Det gäller att passa på och sno åt sig de minuter som finns, få ägna dem enbart åt sig själv. Och självklart åt litteraturens underbara värld!

Min läsning fick sig dock en ordentligt skjuts här för ett par veckor sen. TV-serien "The Strain" gjord utifrån Guillermo del Toro och Chuck Hogans triologi som börjar med Släktet började gå på TV för några veckor sen. Och för mig som har läst de två första delarna, och enbart har den sista, Evig natt kvar, så blir såna här faktum väldigt stressande. Trots allt så vill jag ju hinna läsa ut den sista delen innan de kommer dit i TV-serien. Nu lär det förvisso ta en stund innan de kommer till sista delen, men i alla fall. Här hemma sträckläses det numera.

Lite skumt att läsa slutet på en TV-serie man samtidigt följer.

Men, det är en bra bokserie, och som det känns i alla fall hittills, en väldigt bra TV-adaption.

Och framförallt: inte en sexig vampyr så långt ögat når!