tisdag 14 augusti 2018

Falco

Sommaren brukar ju vara deckarläsarens höjdpunkt. Men denna sommars värme medförde i ärlighetens namn inte att det blev speciellt mycket läsande överhuvudtaget. Så den där deckaren jag skulle ha läst ut för alldeles för länge sen fick stryka på foten när jag försökte fly värmen och överleva i skuggan. Vilket känns ganska så tråkigt. Att få läsa och ta det lugnt är ju ändå något av det bästa med sommaren. Men nu blir det i stället att försöka se fram emot gråa höstkvällar i soffan, med filt och te.

Men hur det nu är gick till så blev jag ändå klar med senaste delen i Hercules-serien, Falco, som Mons Kallentoft har skrivit tillsammans med Anna Carolina. Och en sak kan vi fastslå redan från början: Att Kallentoft bytt medförfattare har inte haft någon som helst påverkan på graden av spänning eller utbudet av hemskheter och tortyr. Fortfarande, mqan vill verkligen bara läsa vidare, bläddra på och framför allt bara hoppas på att det ska sluta bra.

Romanen börjar med ett terrordåd utfört av en ung flicka i tunnelbanan där Zack väntar på att på få gå på ett tåg. Därifrån blir en polis mördad. I detta hemska Stockholm har Zack hittat en ny flickvän och verkar kunna gå vidare i livet, samtidigt, som han brottas med en magkänsla om att terrordådet inte var ett ren terrordåd, utan att han på något sätt var ett av de tilltänkta offrena.


Precis som de tidigare böckerna är det mycket våld och blod och tortyrliknande bilder. Men samtidigt spelar den mer på det psykiska planet än de övriga böckerna. Det genomgående temat för Falco är frågan vem man egentligen kan lita på och därmed pekar på hur sårbar var människa är. Oavsett muskler, uniform, vapen, pengar, ursprung: alla är vi sårbara. Alla är vi rädda för att såra fel människa och frågar oss hur stora felsteg vi kan ta och ändå blir förlåtna.

Det enda negativa jag kan tänkas säga om boken är att den är lite för förutsägbar på sina ställen. Tyvärr får jag inte en sån där ordentligt "aha" eller "va fan"-upplevelse, som jag trodde jag skulle få, med tanke på hur författarna valt att bygga upp mysteriet. Men trots det, det är en väldigt välskriven roman, nästna på gränsen till skolexempel på genren, och som bjuder på vissa överraskningsmoment.

Så för er som liksom jag inte är speciellt förtjusta i (svenska) deckare, så rekommenderar jag helt klart denna kriminalroman. Kvalitet, välskriven och samhällsmedveten.

söndag 17 juni 2018

Viljan att ändra historien

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag slog upp Robert Harris senaste spänningsroman Munchen. En roman som utspelar sig under högst verkliga och välkända händelser, men där historien skrivs om. Just det där sista: "historien skrivs om", är orsaken till min stora skepticism. Det går emot så mycket av det jag tror på.

Men min skepticism släppte efter ett tag, då jag äntligen insåg hur jag skulle tackla boken, hur jag skulle läsa den och uppfatta den.

Som en roman som pekar på de små sakerna, på hur enkelt historien hade kunnat förändras. Att andra världskrigets uppgång och fall låg kanske inte enbart i de stora krigsherrarnas händer. Det är en historisk återblick med många träffande detaljer och tänkvärda faktorer.

Harris tar oss tillbaka till Munchen september 1938; till då Munchenöverenskommelsen ingick. Två tidigare studiekamrater som nu står på varsin sida i kriget; en som sekreterare på den brittiska premiärministern, en som tolk på tyska sidan. Ingen av dem vill att Hitler ska få kriga eller skaffa sig mer makt. Men kan de hindra historiens gång?

Egentligen hade det kunnat vara så enkelt. En vanlig person, dock beväpnad, som råkar befinna sig ensam med Hitler. Ett skott och så mycket tragik som inte hade behövt inträffa. En brittisk premiärminister med skriftliga bevis för hur Hitler planerar att ta över Europa och därmed skulle kunna välja att inte ingå muchenöverenskommelsen.

Även om det kunde vara enkelt är också frågan vad man är beredd att riskera. Och vem man kan lita på. Och vad som faktiskt är det rätta att göra.

Visst, med facit i hand är det lätt att fantisera sig bort i vad man skulle göra om man helt plötsligt fick tillgång till en tidsmaskin. Men personerna i Harris roman har inte den vetskapen.

Det blir väldigt, väldigt spännande. Och man vet ju hur man vill att det ska gå. Hur man vill att det ska sluta. Man vill så väldigt, väldigt gärna. För så många oskyldiga offers skull, vet man precis hur man vill att Harris ska låta historien forma sig till.

måndag 28 maj 2018

En praktisk handbok i att dejta?

Okej, den är rosa. Den har en aubergin i silver på baksidan. Den heter Fuckboys. Den har udnerrubriken En praktisk handbok i att dejta. Visst låter det som någonting man ska läsa? Kanske mest om man är singel, men kanske även om man inte är det?

Nej, snälla, gör det inte. Verkligen inte.

Det är inte en handbok. Än mindre en praktiskt handbok.

Det är enbart en samling anekdoter och tankar kring nätdejtandet skriven av Cecilia Salamon, en kvinna som är singel.

Jajamen, En praktisk handbok i att dejta är skriven av en kvinna som är singel. En singelkvinna som anser sig ha en massa goda råd i hur man gör för att dejta och för att undvika fuckboys. Redan här kommer mitt första inlägg mot denna bok. Författaren listar en lång lista för hur man känner igen en fuckboy. Själv är jag nu inne på mitt 7e år som sambo med fadern till mina två barn. Och vad gäller oss två så passar vi in på flera punkter på den lista som tydligen kännetecknar en fuckboy. Exempelvis lägger vi inte upp bilder på varann på facebook. Är vi körda då? Riktiga svin som man inte kan dejta? Man kanske inte ska ta såna här listor på allvar?

Jovisst, Salamon har säkert väldigt mycket erfarenhet från nätdejtande (för det är typ enbart uteslutande det hon skriver om känns det som). Just den delen säger jag inte så mycket om. Men faktumet att hon fortfarande inte hittat den som är rätt för henne, gör att man snabbt börjar fundera på om man kanske snarare ska undvika hennes råd. Läsa hennes stora samling med anekdoter och funderingar och sen göra helt tvärtom?

Och en väldigt viktig sak, som man gör allt för att undvika att nämna i boken, är att hon inte har någon som helst utbildning inom ämnet, och då framför allt inte inom sexualitet. Vilket märks väldigt väl i denna bok, som faller nästan patetisk på sina ställen.

Killar, om ni nu får för er att öppna denna bok, så undvik att ta hennes råd för sanningar. Och då pratar jag framför allt om hennes regler för sex och samlag och vad tjejer vill ha i sängen. Det hon tar för sanningar är alllllllldeles för långt från verkligheten. För precis som ni förhoppningsvis förstått, så gillar inte alla tjejer gammaldags, undergiven sex á la 50-tal. Även om Salamon gör det. Vilket hon gärna får göra för min del. Men hon får inte tala om för andra att det är det enda rätta.

Suck. en kvinna som försöker placera alla kvinnor i samma fack i stället för att underbygga och uppmuntra det individuella. Känns mest tragiskt om ni frågar mig.

Och nej, att ha nån att leva med är långt ifrån meningen med livet. Så varför denna hets? Varför detta uppställande av regler och behovet av att sortera in alla, män som kvinnor, i olika fack?

Mitt enkla råd till singlar som vill hitta nån att leva med är att inte läsa såna här böcker, det är bara deprimerande att punkt för punkt få reda på att man inte passar in i författarens ideal och därmed är dömd till ett liv som singel. Eller nåt. För det är mest det där här boken går ut på: prata om gamla ex, berätta historier, sätta upp regler utifrån eget tycke och smak och förpassa folk till olika fack. Och få oss andra att bara känna oss väldigt fel och konstiga. Precis vad en singelkvinna som letar desperat efter en man behöver. Få veta att man är fel.


fredag 13 april 2018

Backa Sara Danius

I min garderob råder total brist på knytblusar. Så idag blir det hög krage på blusen och knyten näve i fickan. För mer än så verkar inte en stackars kvinna kunna göra eller säga i de finare kretsarna.
Tyvärr.

#Knytblusförsara #backasaradanius

tisdag 20 mars 2018

Alkoholiserade poliser

I ärlighetens namn, hur många fler missbrukande poliser klarar litteraturen egentligen av? Kurt Wallander, Harry Hole, Malin Fors, Zack...

Själv känner jag att jag helt klart har fått nog. Okej, jag är ingen större deckarälskare, men visst, då och då är det ganska skönt att slappna av med en sådan genre, även om det händer alltmer sällan. En av de största orsakerna till mitt bristande intresse för denna genre är att jag tycker variationen är alldeles för dålig. Det är samma spår om och om och om igen. Jo, jag vet, Camilla Läckberg har tjänat miljoner på sina böcker, så visst finns intresse runtom att läsa dessa böcker. och jo, jag har också läst hennes. Men nej, jag tycker inte de är bra. Så fråga mig bara inte varför jag inte kan låta bli att läsa dem.

Det känns som om framför allt nordisk kriminallitteratur har en viss förmåga att hamna i samma fälla. Numera måste minst en av böckerna i någon bokserie handla om human trafficing. Barn måste lida, må dåligt och helst mördas. Det är samma spår om och om igen.

Och framför allt så verkar det som att de bästa kriminalpoliserna också måste vara missbrukare av något slag.

Är det verkligen så illa ställt i Norden, att poliserna måste ta till droger? Då kan man verkligen fråga sig hur poliser i exempelvis USA står ut...

Och visst, självklart finns det missbrukande poliser. Men det blir för mycket. Deckarna tas över av kriminalare som gör allt för att antingen ge efter för frestelsen eller motstå den. Den kampen blir större än kampen mot det onda. Som om deckardelen i romanen endast är en bifigur, ett alibi för att skriva "deckare" på omslaget, och därmed sälja några extra tusen ex.

Jag vet inte om jag orkar mer. Nu har Malin Fors lagt ner sin verksamhet, och jag hoppas innerligt att hon inte tar upp dem mer. en missbrukare av alla de slag, som på något ofattbart sätt fortfarande har kvar jobbet, har kvar sin lägenhet, har kvar sin dotter... Kan tänka, kan fungera, är fortfarande den bästa polisen Linköping lyckats uppbåda.

Trovärdigheten är som bortblåst sen någonstans i mitten av den serien. Det går inte, det finns inget medlidande, bara irritation över brist på trovärdighet. Och värdighet.

söndag 28 januari 2018

Blodlokan

Blodlokan av Louise Boije af Gennäs är första delen i den nya romansviten Motståndsrörelsen. 
Den handlar om Sara, som i romanens början flyttar upp till Stockholm. Hon lämnar ett Örebro bakom sig som i stort sett enbart har dåliga minnen; mobbing, våldtäkt och framför allt: hennes far som nyligen brunnit inne i deras sommarstuga.
I Stockholm väntar ett nytt liv, fyllt med nya och många utmaningar och möjligheter. Hon startar, precis som så många andra, som inneboende med ockerhyra i en av Stockholms förorter. Trots utbildning har hon ännu inte fått ett jobb hon egentligen vill ha, utan hon börjar som servitris på ett litet café i Sundbyberg.
Det visar sig att för Sara är steget från denna sunkiga, ensamma tillvaro till en stor ljus lägenhet på Östermalm tillsammans med ett toppjobb och nya rika vänner inte speciellt långt.

Med varje framgång frågar sig Sara om hon verkligen är värd det, om hon verkligen förtjänar detta.

Blodlokan står som thriller. Och visst, det har en stor potential för att bli en thriller. Men istället för att bli spännande så blir det hela en uppvisning i hur rätt bland annat Freud hade i sina teorier om hur det kusliga ska byggas upp inom litteraturen. Hur viktigt varje del är, hur viktigt språk men framför allt miljö är för att skapa det kusliga.

Romanen fylls av det ljusa, det rika, det vackra där inget kusligt kan ske. Otrohet, falskhet och gud vet allt, javisst, men inget kusligt, ingenting spännande som får kårarna att ila över kroppen. Och alla är unga och snygga. 25 år med toppjobb, lönen utöver det rimliga och typ 20 års arbetslivserfarenhet. Eller nåt åt det hållet.

Sara frågar sig som sagt hela tiden om hon är värd det hela, och om hon kan lita på vissa utpekade personer. För varje gång en varningsklocka ringer (vilket det gör flera gånger i varje kapitel...) så förstår man som läsare att nej, hon är inte värd detta, att mattan kommer att dras undan, och självklart, de personer hon pekar ut som osäkra om man kan lita på, är just de man kan lita på. Författarens sätt att försöka vilseleda läsaren blir nästan lite patetiska.

Och det är synd. Romanen har full potential att gå vidare i spåren efter framför allt Stieg Larsson. Konspirationsteorier har börjat slå rot även i Sverige (och okej, konspirationsteorier är lite av en guilty pleasure för mig) men den kommer aldrig dit. Först och främst för att det aldrig blir spännande, utan bara förutsägbart. Man läser inte vidare för att få reda på vem Sara kan lita på, man läser vidare för att få reda på om man har rätt.

Men samtidigt är den välskriven. Den är intressant, även om de saknar lite för mycket verklighetsförankring. Till skillnad mot Stieg Larsson får man aldrig någon känsla av att "damn, detta kunde faktiskt vara på riktigt!" Men intressant. Hopvävningen är bra, historien är spännande, den är läsvärd, det är berättartekniken som inte är ordentligt slipad. Tyvärr. Jag hoppas på att nästa del är mer genomarbetad.